Integrators: Contradictions in Practice

I denna avhandling undersöks samtida praktiker som syftar till att underlätta integrationen av dem som av olika anledningar uppfattas stå ”utanför”samhället. Praktikerna utgör således ett samhälleligt svar på ett upplevt behov av integration. Avhandlingen studerar hur integration som en social förändringsprocess vägleds professionellt samt hur dess vägledare, analytisktbenämnda ”integratörer”, resonerar och reflekterar. I vidare mening syftar undersökningen till att skapa kunskap om de föreställningar som formar vår samtida förståelse av samhället och dess medlemmar. Genom en“dialektisk samtalsmetod” har samtal förts med integratörer på åtta arbetsplatseri Sverige och Ungern, med fokus på deras kunskap, resonemang och underliggande antaganden kring den egna praktiken och dess samhälleliga roll. Sverige och Ungern utgör två nationella kontexter som i denna avhandling förstås som verksamma inom en gemensam integrationsfrämjande typ av praktik. Analysen visar att integratörerna verkar inom ramen för en uppsättning inneboende motsägelsefulla krav, då de ska: (1) möta sina klienter fördomsfritt, men samtidigt förlita sig på kulturella generaliseringar; (2) respektera klienternas olikhet och samtidigt vägleda dem mot en etablerad samhällsnorm; samt (3) motivera frivillig anpassning till redan etablerade förväntningar. Dessa motsägelsefulla krav utmanar såväl integrationspolicys som etablerade forskningsparadigm, och blottlägger ett mer komplext samspel mellan värden, ideal och kunskapssyner än vad som ofta uppmärksammas. Avhandlingen tolkar dessa motsägelser genom Chantal Mouffes teori om den demokratiska paradoxen, en olöslig förhandling mellan liberala idealoch demokratiska praktiker. Integratörerna intar därmed en paradoxal roll: de ska förverkliga ovillkorlig inkludering och samtidigt upprätthålla en villkorad gemenskap. De förväntas således få individer att vilja bli det somsamhället kräver av dem, i en balansgång mellan tvingande anpassning och idealiserat ömsesidigt erkännande. I denna mening får integratörerna en politisk funktion – som förmedlare inte bara mellan människor och institutioner,utan även mellan motstridiga föreställningar om samhället. Samtidigt verkar de i en integrationsdiskurs som hyser dolda antaganden om vad som utgör ett integrerat samhälle. Med stöd av Hannah Arendt argumenterar avhandlingen för att deras arbete präglas av den sociala sfärens konforma och avpolitiserade karaktär. Integratörerna blir därmed både gränsvakter och förhandlare av samhällets gränser. Avslutningsvis visas hur integratörerna måste upprätthålla ett dubbelt perspektiv: en kritisk distans till samhället och en samtidig djup förtrogenhetmed det. Samtidigt undersöks också gränserna för integratörernas kritiskadistans med hjälp av Sara Ahmeds främlingsbegrepp. Integratörernas möten med klienter, i egenskap av främlingar, formas av synliga tecken på skillnad som har producerats genom exkluderande historiska processer. På så sätt framstår klienterna inte som helt okända andra, utan som något bekant främmande vilket möjliggör en reproduktion av integratörernas föreställning om ett integrerat samhälle. Genom att analysera integratörernas roll, position och praktik fördjupar avhandlingen förståelsen av integration som något som inte bara utgör policy eller diskurs, utan som en levd, förhandlad och motsägelsefull praktik.