Marionätter

Begreppet psykopati beskrevs första gången av Philippe Pinel (1745-1826), men det betydde inte riktigt samma sak som det gör idag. Liknande, men inte exakt. På slutet av 1700-talet existerade inte ens begreppet psykopati. Detta betydde dock inte att det inte fanns psykopater under den gustavianska eran. Nog fanns de, men de kallades något annat. Lymmel eller kanalje kanske. För de flesta utgjorde de inte ens ett problem då de ofta har en ytlig charm som kan förleda den mest misstänksamma person som inte vet vad en psykopat är till stånd till. Vi vet idag att en psykopat är en manipulativ narcissist med avsaknad av empati och gärna med påspädning av fixa idéer och ofta med en snedvriden syn på sexualiteten. Trots att vi idag känner till symptomen, ser vi som finns i psykopatens periferi, sällan genom det ytliga skalet, så hur skulle de kunna göra det på 1700-talet? Nu är ju undertecknad knappast en läkare som kan ställa dylika diagnoser, men jag har fascinerats över företeelsen och tagit in tillräckligt mycket kunskap för att åtminstone skriva en roman där en av huvudpersonerna visar tydliga tecken på psykopati. När ni som läser boken kommer till de hemskaste passagerna så minns att detta bara är en historisk roman, dvs påhitt och på låtsas (även om det förekommit – och fortfarande förekommer – likartade händelser och personer i verkligheten).